Vi som driver papegojprat förvånas regelbundet över hur många det verkar vara som inte är medvetna om att samtliga papegojarter är fåglar som i vilt tillstånd dagligen flyger mycket. Begreppet ”klätterfågel” används ofta som en ursäkt för vingklippning men som papegojägare bör man vara medveten om vilken funktion vingarna egentligen har. I den här artikeln försöker vi förklara varför flygförmågan är viktig för fåglarna samt vilka konsekvenser det kan få när en papegoja inte kan flyga.

En bra början till att förstå papegojors beteenden bottnar i att känna till vingarnas funktion. Det kan låta elementärt - vingarna används främst till att flyga! De används också i liknande syfte till att återfå tappad balans och underlätta vid klättring. Papegojor använder också vingarna till andra saker än att flyga. Vanligt är att papegojor gör sig stora, när de t ex försvarar sitt revir, genom att lyfta på vingarna utan att sträcka dem fullt ut. Vingarna används också som extra hjälpmedel för att uttrycka sig på andra sätt som t ex vid aggressivitet eller när de vill para sig. I det senare fallet rycker vingarna snabbt i infällt läge medan de burrar upp sig och kuttrar intensivt. Kort sagt använder papegojor sina vingar till många olika saker även om dess primära funktion är ett hjälpmedel för förflyttning i luften.
Alla papegojarter är riktigt skickliga flygare - där finns inga undantag. Som bytesdjur är det oerhört viktigt att kunna undgå rovdjur och utan möjlighet att fly eller manövrera skickligt i flock blir man snart uppäten. Vissa arter flyger dock mer och längre än andra och har därför utvecklat en kroppsform samt fjädrar som är anpassade till att kunna tillbringa mycket tid i luften. Tyvärr tror många just därför att vingarna inte är lika viktiga för andra arter, något som är en helt felaktig slutledning.

I vilt tillstånd skulle en papegoja utan flygförmåga snabbt falla offer för svält eller rovdjur. I fångenskap är motsvarande risk minimal även om det händer att papegojor blir allvarligt skadade av andra husdjur. Men, det betyder långt ifrån att behovet av att kunna fly inte finns där. För att förstå lite bättre behöver man först tänka sig in i bytesdjurets mentalitet. Till skillnad från människor, vilka kan betraktas som rovdjur, så har papegojor en instinkt som kan liknas vid: ”Bättre fly än illa fäkta!” Eftersom det är en instinkt kan det liknas vid en reflex som papegojorna själva inte har kontroll över. Så fort en fara hotar har de därför ett skriande behov av att fly.
Vad en papegoja upplever som farligt skiljer sig enormt mycket från hur vi människor upplever fara. Vi kan t ex bli livrädda när vi går på lina, medan en papegoja i normalt tillstånd inte upplever det som något läskigt alls. Eftersom bytesdjur måste tolka allt okänt som ett hot för att öka chansen att överleva upplever papegojor ständigt fara i sin dagliga miljö- detta oavsett om dessa är vilda eller inte. En fara kan därför bestå i en telefonsignal, en hastig rörelse eller t o m något så ofarligt som en ny grönsak i matskålen. Allteftersom papegojorna blir äldre lär de sig att många saker de som unga trodde var ett dödligt hot i själva verket kan vara något helt ofarligt och som dessutom kan vara något gott eller roligt. Trots det upplever även äldre fåglar dagligen faror som skulle kunna hota deras fortsatta existens.

Med ovanstående information är det inte längre svårt att föreställa sig hur en papegoja kan reagera om den inte längre har möjlighet att fly. Även vi människor kan få men för livet om vi utsätts för hotfulla situationer vi inte kan undkomma. Därför är det väldigt vanligt att fåglar som berövats flygförmågan, antingen genom vingklipping eller tjudring, blir riktiga nervvrak med allvarliga beteendestörningar som följd. Fjäderplockning, aggressivitet, skrikbeteenden kan därför ofta härledas till vingklippning, tjudring eller t o m burar som är för små eller felaktigt placerade.

När en papegojunge tittar ut ur boet är den helt inställd på att upptäcka världen – precis som små små människor är. Den första okontrollerade flygturen leder ofta papegojan in i ett buskage eller grenverk och landningen är allt annat än snygg. Med tiden utvecklas balanssinnet, muskler, skelett, lungsäckar samt hjärta och papegojan lär sig att svänga och bromsa effektivt så att den kan landa med bättre kontroll. Det dröjer inte många veckor innan papegojungen kan manövrera fritt i luften och under åren som följer närmast tränar den dagligen upp fysiken så att den kan flyga bättre.
Även i hemmiljö tränar papegojan upp sin fysik även om den inte alls får samma möjlighet att flyga längre sträckor och göra luftkonster i samma utsträckning. Men flygträningen är ändå väldigt viktig för papegojans hälsotillstånd. Dels behövs flygningen för att utveckla balanssinnet, dels för att träna upp konditionen – dålig kondition bidrar till att papegojan är mer mottaglig för sjukdomar och infektioner – men träningen behövs också för att papegojan ska lära sig att den är en fågel som lättast förflyttar sig i luften.

Som tidigare nämnts har vingarna en större funktion än att bara användas till att flyga med. Det händer t ex ganska ofta att papegojor som blir vingklippta helt tappar lusten och agerar helt annorlunda än man är van vid. Den kaxiga fågeln som tidigare spärrade upp vingarna när man bytte vatten i buren sitter helt plötsligt still och påminner mer om en rädd liten mus än en papegoja. Även andra uttryck där vingarna ofta används kan helt utebli till följd av att papegojan helt plötsligt känner sig osäker och liten – det är ju ingen idé längre att försöka visa upp sig i hela sin prakt eftersom den inte längre finns. I vissa situationer kan vingarna vara väldigt viktiga för fåglarna även om papegojaägarna sällan tror att de används till annat än att vistas i luften med.

När en papegojunge berövas sin flygförmåga t ex genom vingklippning går den miste om något oerhört viktig för sin individuella utveckling. Om ungen trillar ner från en gren - eller varför inte ett ryggstöd - flaxar den först febrilt, men efter att ha dunsat i golvet och slagit sig rejält ett par gånger har den lärt sig att det gör ont att flaxa när man tappar greppet. Det händer därför då och då att unga papegojor inte flaxar alls när de tappar klogreppet; det gör också ont! Ganska snart har den unga papegojan inte bara lärt sig att den inte kan befinna sig i luften utan också att den inte kan vara för våghalsig när den klättrar, vilket snart leder till en alltmer inaktiv papegoja.
Tappar greppet gör unga papegojor väldigt ofta eftersom de varken har hunnit få vassa och långa klor eller har speciellt utvecklad motorik. Får de heller inte möjlighet att utveckla balanssinnet blir de också än mer osäkra och ramlar oftare ner. Tamfågelägare som vingklipper sina papegojor brukar också klippa eller slipa klorna så att gojan ska sitta skönare på handen, vilket egentligen bara gör situationen för den unga fågeln ännu värre.
Följden av allt detta blir att papegojungen inte utvecklas som den ska och det är väldigt vanligt att en papegoja som aldrig lärt sig flyga som ung någonsin lär sig flyga. I vissafall gör de det, men kan då oftast inte manövrera på ett fördelaktigt sätt i luften.

Efter att ha läst såhär långt i artikeln bör det stå klart för läsaren att det är ett väldigt grymt förfarande att vingklippa unga papegojor och att konsekvenserna ofta är oreparabla.
Nu är det inte bara unga papegojor som far illa av bli av med sin flygduglighet. Äldre fåglar som lärt sig att använda vingarna försöker reflexmässigt fly iallafall, men den bristande bärigheten och manöverdugligheten resulterar ofta i svåra krascher i alltifrån möbler till fönsterrutor. Följden kan bli allvarliga fysiska skador, men fr a påverkar de papegojorna mentalt så mycket att de tappar lite av sin identitet och självkänsla. Det är heller inte svårt att föreställa sig att en papegoja som vanligtvis brukar kunna förflytta sig i luften känner sig väldigt handikappad av att inte längre kunna göra det, något som knappast bidrar till en lyckligare papegoja.
Vi på papegojprat har deltagit i åtskilliga diskussioner om vingklippning genom åren. Inte bara via olika Internetforum utan kanske i första hand med andra papegojägare.
Vanligaste argumenten för att vingklippa brukar vara att:
Utöver dessa argument brukar det finnas ett par dolda som sällan nämns men alltväl finns där:
Som vi strax ska se är inget utav dessa argument acceptabla. Vi har också märkt att nästan alla argument man brukar använda för att vingklippa papegojor bottnar sig i:
Det kan låta som hårda ord, men det är inte längre fråga om ”att tycka olika” när man väl vet om vilka konsekvenser vingklippning kan medföra.
Det är redan påtalat i artikeln att fåglar skadar sig genom att bli berövade sin flygförmåga oavsett om de är unga eller gamla.
En vingklippning förhindrar inte att en flygkunnig papegoja flyger bort när den är utomhus utan invaggar bara ägaren i falsk säkerhet. Det räcker med att den får vinden på sin sida och blir skrämd av något. När den väl flugit iväg får den däremot svårare att klara sig dagarna innan den blir återfunnen, men har fr a svårare att ta sig tillbaka till husse eller matte. Papegojägare till ej vingklippta fåglar brukar dessutom vara mer vaksamma och i sele eller bur får gojan svårare att rymma. Vissa arter som är väl anpassade till att flyga mycket är meningslösa att vingklippa då de kan flyga med väldigt få flygfjädrar.

När man vingklipper en skygg papegoja för att tämja den blockerar man dess mest naturliga instinkt – att fly. Det måste ses som oerhört grymt och leder inte alltför sällan till en mentalt skör och instabil fågel.
När man klipper en papegoja för att göra den mindre aggressiv biter man sig själv i svansen. Den ökade frustrationen över att mista flygförmågan gör papegojan mer aggressiv ur ett längre perspektiv även om den tillfälligt lugnar sig. Det är inte konstigt att en papegoja som inte kan undkomma blir mindre kaxig, men så snart den återfått sitt forna jag vill den ofta utöva hämnden den ruvat på. Att vingklippa fågeln permanent löser inte heller det problemet då frustrationen till slut kan ta sådant uttryck att den tappar fattningen totalt.
Vi som driver papegojprat har alla flygkunniga fåglar. Dom får ofta följa med ut på fågelträffar, picknick, sjön, landet o s v. Ibland använder vi sele eller flygdräkt, ibland får de sitta i bur. Papegojorna njuter lika mycket av det som att sitta still på en äppelgren, men när de kommer hem igen så har de fortfarande möjlighet att få flyga av sig och sträcka på vingarna ordentligt.
Som redan beskrivits är klätterfågel ett konstruerat begrepp. Alla papegojor flyger mycket och har ett stort behov av att kunna göra det även om de ibland förflyttar sig ”till fots”.
Att vingklippa en papegoja för att man är rädd om inredningen eller för att man inte vill ha en fågel flygandes i hemmet är en otroligt egoistisk handling. Fåglar flyger och vill man inte ha ett flygande husdjur ska man inte skaffa en papegoja överhuvudtaget!
| Andra artiklar i denna kategori | Publicerad den | Träffar |
| Att välja rätt fågel | 08-08-30 |
1508 |
| Vad använder papegojorna sina vingar till? | 07-08-29 |
2620 |
| Handmatning | 07-06-20 |
3656 |
| Bör min papegojas vingar vara klippta? | 06-12-29 |
4281 |
| Nya rön om papegojors talförmåga | 06-12-29 |
1674 |
| Fjädrarna | 06-12-29 |
1554 |
| Papegojnäbben | 06-12-29 |
1481 |