Papegojprat - Artiklar

Författare: Patrik Asp

Hur är det som ovetande och okunnig att komma in i två fåglars liv, där man själv inte har den blekaste om vad man har gett sig in på? Jag har nu efter ca ett år lärt känna två papegojor och ska beskriva lite om mina tankar och uppfattningar om vad jag har upptäckt.

Jag kommer ifrån en familj där husdjur inte har varit speciellt prioriterat. Helt djurlös har jag inte gått genom livet, min familj har haft en katt och några guldfiskar. Katten fick en hel del uppmärksamhet och vi fixade och donade så att den skulle ha det så bra som möjligt, medan fiskarna mer levde i sitt lilla akvarium och fick sin mat och nytt vatten då och då.

Sedan träffade jag min flickvän som hade två fåglar. För mig som aldrig haft eller umgåtts med människor som haft fåglar innan var detta en helt ny men samtidigt spännande upplevelse. Mina förkunskaper om fåglar var i princip att det finns en massa olika arter, de kan flyga och att de bajsar en himla massa.

Nu visade det sig att det var två papegojor min tjej hade. Jag precis som det flesta andra noviser förväntar mig att höra fåglarna prata i princip på kommando, och delvis rätt hade jag. Vissa ord fick de ur sig bland de mindre behagliga ljuden, men jag trodde att de skulle kunna prata lite mer och lite oftare. Skrika däremot verkar vara väldigt roligt vilket de utförde väldigt ofta med stor entusiasm.

Mattes gullegris var inte alls glad över att få konkurrens.

Nya plåster har jag fått införskaffa efter att ha haft en hel del konflikter med papegojdamen i hemmet. Hon var inte alls nöjd med att det kom någon som stal uppmärksamhet från matte vilket hon bestämt visade både ofta och länge. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det kunde bita så hårt, och ändå har jag långt ifrån känt av de stora näbbarna, tack och lov…

Men hur är det då, att som gröngöling komma in och försöka dela tiden med två levande fåglar? För det första blev jag chockad över hur mycket tid de kräver. De skall ha fräsch mat och vatten flera gånger om dagen, leksaker ska fyllas på och bytas flera gånger i veckan och sen skräpar de ner något oerhört. Dammsugning är inte en favoritsysselsättning, men det behövs nu göras varje dag, och till det kommer även städning av buren.

Att de kan bli så pass gamla kom också som en chock för mig, och får mig mer att inse att fågel är inget man bara skaffar utan det är och kommer vara en livskamrat under den största delen av ens liv. De vill också ha uppmärksamhet, en god och varierad kost samt lektid ute ur buren. Detta är nu i efterhand inte alls konstigt, för vilken levande varelse vill inte ha dessa saker? Men innan har det aldrig slagit mig att detta måste uppfyllas, inte för jag ägnat så mycket tankeverksamhet åt det heller om sanningen ska fram. Jag har nu mer och mer insett hur dessa små krabater behöver behandlas likt en annan människa.

Den ena papegojan var allergisk och hade plockat sina fjädrar och kunde inte flyga. Han krävde lite extra uppmärksamhet och hjälp eftersom han inte kunde ta sig mellan olika platser i hemmet och kunde bli ganska upprörd om han blev glömd när resten av oss gick till ett annat rum. Det var synd om honom för det märktes att han var irriterad på sitt, visserligen självförvållade, handikapp. När min tjej berättade för mig om vingklippning och att folk faktiskt tillfogar papegojor ett handikapp blev jag bestört. Att flyga känns för mig som en fullt naturlig del av en fågels liv, så jag kan inte förstå varför man gör detta mot sin fågel, för mig är det som att kapa benen på en människa. Jag har ju dessutom sett hur ledsna de kan bli av att inte kunna vara självständiga och ens själva ta sig upp i klätterträdet.

När man kommer till födan så var det ett himla hackande och skärande. Jag hade nog lärt mig mer om kost och näringslära efter ett par veckor med fåglarna än under mina tidigare levnadsår. När jag väl lärt mig grunderna i papegojkost dyker ett annat ifrågasättande upp från min sida, pellets. Vad jag har förstått så innehåller pellets en hel del bra saker för en fågel, men det innehåller även mindre lämpliga saker. Vilken människa skulle vilja äta samma sak dag ut och dag in, men ännu viktigare, hur skulle en människa må om hon åt samma sak dag ut och dag in? Mina tankar far onekligen till filmen Super Size Me.

Inte ens i duschen fick man vara i fred.

Precis som många andra hobbies finns det sidor och forum för det på Internet. Det jag blir mest häpen över är hur människorna bakom alla alias beter sig mot varandra. Det är ofta pajkastning åt höger och vänster och ofta utan några egentliga argument. Nu är inte jag en van ”forummänniska” på sidor som behandlar en hobby? Men som sagt, jag tycker många av människorna bör tänka efter före, för det är väldigt lätt att skriva saker bakom ett fingerat namn.

Nu har jag levt med fåglarna ett tag och jag har till slut lyckats komma överens med båda två trots en del smärre konflikter med den ena. Jag är chockad över hur olika de två är och vilka olika personligheter de har. Nu tycker jag att det är kul att gå ut och plocka pinnar i skogen som de kan sitta på. Jag dammsuger glatt varje dag och hjälper till att planera och tillreda deras matskålar. Jag har även suttit och knopat ihop nya leksaker åt dem och jag måste erkänna att mitt hjärta värms upp lite grann när jag ser att de leker med dem, och att de dessutom verkar tycka att de är roliga.